Diagrammet visar hur andelen försurade sjöar (större än en hektar) förändrats i Sverige sedan 1990 då depositionen drastiskt började minska. Beräkningen baserar sig på resultat från det nationella miljöövervakningsprogrammet Omdrev i sjöar. Varje år provtas cirka 800 sjöar, och hela omdrevet omfattar 4800 sjöar uppdelade på sex år. Till detta kommer cirka 280 sjöar från regionala slumpvisa tillägg till programmet. Den bedömning som presenteras här baserar sig på Omdrevsinventeringen 2015-2020. Sjöarna i omdrevet är utvalda slumpmässigt ur SMHI:s sjöregister, vilket gör att resultaten kan skalas om till att beskriva tillståndet i alla Sveriges sjöar.

Försurningspåverkan bedöms med hjälp av verktyget MAGIC-bibliotek. Verktyget matchar sjön som ska bedömas med en sjö i en databas som modellerats med modellen MAGIC (Model of Groudwater Acidification in Catchments). Modellresultaten omfattar beräknad vattenkemi för åren 1860-2100. Genom att kombinera resultaten från sjöomdrevet med MAGIC-bibliotek kan andelen försurade sjöar för hela Sverige respektive olika landsdelar beräknas för olika år.

Beräkning av försurningsutvecklingen

Omdrevsinventeringen 2015-2020 bedömdes med MAGIC-bibliotek. Sjöar som var påverkade av kalkning korrigerades för kalkpåverkan med kvoten mellan kalcium och magnesium från närliggande opåverkade representativa sjöar. Data omfattar sjöar ner till en hektar. Bedömningen med MAGIC-bibliotek tilldelade varje sjö i Riksinventeringen en sjö med modellerad försurningsutveckling från 1860 till 2020. Eftersom Omdrevsinventeringen utgörs av slumpvis utvalda sjöar kan de modellerade data skalas upp så att utvecklingen av andelen försurade sjöar kan beskrivas.

Försurningen orsakas främst av nedfall av försurande svavel och kväve som härrör från förbränning av fossila bränslen. Det sura nedfallet började öka i början av förra seklet för att accelerera under efterkrigstiden. Efter 1970-talet ledde krav på minskade utsläpp och strukturomvandlingar till att svavelutsläppen minskade kraftigt. Detta har lett till en återhämtning från försurning. För kväve är trenden inte lika tydlig som för svavel. Det är först i och med mätdata från 2013 som en statistiskt säkerställd minskning av kvävenedfallet i nederbörden från år 2000 kan påvisas i norra Sverige och sydvästra Sverige.

Naturliga ekosystem i Sverige domineras av skogsmark, sjöar och vattendrag som i många fall är naturligt sura. Jordar med låg vittringshastighet och en upplagring av organiskt material i marken har medfört en långsam naturlig försurning sedan senaste istiden. Den långsamma förändringen av miljön har medfört att organismerna haft tid för anpassning. De naturgivna förutsättningarna gör sjöarna i Sverige särskilt känsliga för försurning, liksom i övriga Skandinavien. Det försurande nedfallet har därför haft stor effekt på levande organismer i sjöar och vattendrag med fiskdöd och förlust av biologisk mångfald som följd.

Försurningspåverkan bedöms med förändring av surhetstillståndet sedan 1860 enligt beräkningar med den dynamiska modellen MAGIC. En sjö klassas som försurad om förändringen har lett till en sänkning av pH med mer än 0,4 enheter.

Försurningen av sjöar var störst fram till 1990 då cirka 17 procent av Sveriges sjöar beräknas ha varit försurade. Sedan dess har många sjöar återhämtat sig. Problemen är mest omfattande i sydvästra Sverige där nedfallet är och har varit högst. När försurningssituationen var som värst uppskattas att varannan sjö i sydvästra Sverige var drabbad. Även längre upp i landet har försurningen haft effekt. I Norrland har försurningen främst drabbat vattendrag under vårfloden. Eftersom vårflodsförsurningen är direkt kopplad till svavelhalten i snön, har återhämtningen varit tydligast i norrländska vattendrag.

Hittills har svavelnedfallet varit den viktigaste orsaken för sjöförsurning. Kvävenedfallet har effektivt tagits upp av vegetationen. Det är bara under skogsbrukets hyggesfas som försurande kväve läcker ut till sjöarna. I de mest belastade områdena sydvästra Sverige finns dock exempel på ett mer omfattande läckage av försurande kväve.

I takt med att svaveldepositionen minskat har den relativa betydelsen av försurningsbidraget från skogsbruket ökat. Ett ökat uttag av skogsbiobränsle har också lett till ett ökat försurningstryck från skogsbruket. I Sverige har försurningens skadliga effekter lindrats genom en omfattande kalkningsverksamhet.

Sedan 1977 har över 5 miljarder kronor i statliga medel använts och sammanlagt över 4,9 miljoner ton kalk spridits. Mer än 4000 sjöar och 9000 kilometer vattendrag kalkas regelbundet.

Försurningsprognos

Försurningen bedöms som pH-förändring jämfört med förindustriella förhållanden (år 1860) enligt beräkningar med en dynamisk modell (MAGIC). Modellen använder nutida uppmätt kemi i vatten och den omgivande marken för att med en rekonstruktion av depositionshistoriken beräkna hur försurningsutvecklingen varit i sjön tillbaka till förindustriell tid. Med modellen kan man också göra prognoser för hur försurningen kommer se ut längre fram i tiden utifrån olika scenarier. Modellen själv kräver mycket indata och arbetsinsats. För bedömningen av Omdrevsinventeringen användes därför verktyget MAGIC-bibliotek. Verktyget utgörs av en databas av 2631 modellerade sjöar och en procedur som tar fram den modellerade sjö som ur försurningssynpunkt är mest lik den sjö som ska bedömas och som då antas vara lika försurad som den utvalda sjön. Verktyget har utvecklats under de senaste åren. Fler sjöar har modellerats och lagts till biblioteket. Framför allt ingår nu fler försurade sjöar. Även depositionsdata har förändrats. Tillsammans har förändringarna lett till att fler sjöar nu bedöms som försurade. Även underlaget för bedömning av försurade sjöar har förbättrats, vilket även det lett till att fler sjöar bedöms som försurade.

De fyra landsdelarna

Figur 1. Uppdelning av sjöarna i fyra landsdelar utifrån länsgränser och högsta kustlinjen. Denna uppdelning används vid försurningsbedömning av Omdrevsinventeringen.