- Start
- Miljömålen
- Bara naturlig försurning
- Du är här: Sjöfartens utsläpp av försurande ämnen
Utsläpp av försurande ämnen från sjöfart
Utsläpp av försurande ämnen från sjöfart
Ladda ner diagramdata för Utsläpp av försurande ämnen från sjöfart
Skriv ut diagram för Utsläpp av försurande ämnen från sjöfart
Vad kan jag göra?
Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:
- Använda det i trycksaker
- Använda det i presentationer
- Använda det i digitala medier.
Vad bör jag göra?
Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:
Sjöfarten en betydande källa
Utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider från sjöfart är en källa till försurande luftföroreningar. Den internationella sjöfarten utgör fortfarande ett betydande bidrag till försurningen i Sverige, trots de kraftiga minskningar av svaveldioxidutsläpp som skett inom sektorn det senaste decenniet.
Svaveldioxidutsläpp från fartyg som trafikerar Östersjön och Nordsjön regleras av de krav på högsta tillåtna svavelhalt i marina bränslen som gäller inom svavelkontrollområden (SECA). Dessa har beslutats inom IMO under 2006 och 2007 och har införts i EU:s svaveldirektiv. Kraven på högsta tillåtna svavelhalt i marina bränslen har successivt skärpts och utsläppen har därigenom minskat avsevärt i dessa havsområden. 2020 skärptes även kraven globalt, vilket sänkte den tillåtna svavelhalten i bränsle på alla vattenområden i världen. IMO har också beslutat om att inrätta ett kontrollområde för kväveoxider (NECA) i Östersjön och Nordsjön. Det innebär att utsläpp av kväveoxider från nya fartyg, samt befintliga fartyg som byter motor, begränsas i dessa områden från och med 1 januari 2021.
Trenden är mycket positiv för svaveldioxid men inte för kväveoxider
Utsläppen av svaveldioxid (SO2) från sjöfarten i Östersjön har minskat kraftigt och legat stabilt på cirka åtta till tio tusen ton per år, sedan kravet på högst 0,1 procent svavel i fartygsbränslet trädde i kraft den 1 januari 2015 inom svavelkontrollområdet (SECA).
Utsläppen av kväveoxider (NOx) från den internationella sjöfarten i Östersjön har länge legat på en relativt oförandrad nivå på mellan 250 och 300 tusen ton per år, men de senaste åren syns en något minskande trend.
Metod
Finlands meteorologiska institut har utfört beräkningar av utsläpp (emissioner) av luftföroreningar från sjöfarten i Östersjön.
Emissionerna baserar sig på över 500 miljoner meddelanden från fartygens Automatic Identification System (AIS). AIS ger en hög noggrannhet på fartygets position och innehåller även tekniska data.
Emissionerna beräknas med hjälp av modellen Ship Traffic Emission Assessment Model (STEAM 3). Under 2022 uppdaterades modellen med mer detaljerade beräkningar, för att ge bättre uppskattningar på bränsleförbrukning och utsläpp av luftföroreningar. Den nya modellen har använts för att beräkna utsläpp från 2020 och framåt. Skillnaderna mellan modellversionerna är små och data från perioden 2006-2019 bedöms kunna vara jämförbara med perioden från 2020 och framåt.
Fördjupning
Det finns gränsvärden för högsta tillåtna svavelhalt i bränsle som används ombord på fartyg. Kraven skiljer sig åt beroende på var fartyget befinner sig. Trenden för svavelutsläppen från sjöfart i svenskt närområde är att utsläppen minskar. Till stor del beror detta på att Östersjön och Nordsjön är så kallade svavelkontrollområden (SECA). Gällande krav idag är:
- Inom SECA-området får svavelhalten inte överstiga 0,10 viktprocent
- På övriga vattenområden får svavelhalten inte överstiga 0,50 viktprocent
Kraven om svavelhalten i bränsle som används ombord är reglerat både genom den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) miljöregelverk MARPOL Annex VI och genom EU-lagstiftning (direktiv 1999/32/EG som reviderats via 2005/33/EG och 2012/33/EU). EU-lagstiftningen är införlivad i svensk lag genom Svavelförordningen (SFS 2014:509).
IMO:s regleringar av utsläppen av kväveoxider är indelade i tre olika emissionsstandarder, som är beroende av dels det geografiska område där fartyget befinner sig dels vilket år fartyget är byggt. Dessa tre standarder kallas Tier I, Tier II och Tier III:
- Tier I gäller för alla fartyg som är byggda 2000–2011.
- Tier II gäller för alla fartyg byggda efter 2011.
- Tier III gäller i kvävekontrollområdena (NECA-områdena) Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen från och med 2021 för fartyg byggda efter 1 januari 2021.
Alla fartyg som byggs under Tier III-reglerna måste implementera teknik som gör att de klarar satta krav på kväveoxidutsläpp, till exempel genom att använda katalysatorer eller köras på el eller flytande naturgas (LNG).
Om data
Kontaktperson för indikatorn
Stina Ausmeel Naturvårdsverket stina.ausmeel@naturvardsverket.se
Ansvarig myndighet för indikatorn Sjöfartens utsläpp av försurande ämnen: Naturvårdsverket