De kväveutsläpp till luft som orsakar nedfall utgörs av kväveoxid, som främst kommer från vägtrafik, arbetsmaskiner och energiproduktion, och ammoniak, som främst kommer från jordbruk. En stor del av det kväve som faller ned över Sverige kommer från andra länder. Både de svenska och de internationella utsläppen behöver minska ytterligare. 

Även ekosystem på land kan påverkas när halterna av övergödande ämnen blir alltför höga. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids i dag i delar av Sverige genom atmosfäriskt nedfall av övergödande kväve. Överskridande kan leda till att markvegetationen i skogarnas ekosystem påverkas. Det innebär också en ökad risk för läckage av nitrat till bäck-, sjö- och grundvatten.

Nedfallet minskar över perioden, men trenden kan ha vänt

I Sverige finns en tydlig gradient med högst kvävenedfall i de sydvästra delarna, där det regnar mycket samtidigt som vindarna från sydväst för med sig luftföroreningar från kontinenten. Även de svenska utsläppen av kväveoxider och ammoniak till luft är som högst i de sydvästra delarna av landet. I Stockholms län är kvävenedfallet på nivåer omkring en tredjedel av de i sydväst och ligger ganska nära riksgenomsnittet.

Under perioden 2001–2023 har nedfallet av oorganiskt kväve i Stockholms län minskat från omkring 7,8 kg kväve per hektar och år till omkring 3,5 kg per hektar och år. Denna minskning med 55 procent för hela perioden är statistiskt säkerställd.

Årsmedelvärdet av det beräknade årliga kvävenedfallet till barrskog i Stockholms län låg år 2023 på 3,49 kg kväve per hektar, vilket är ungefär i nivå med de senaste föregående åren. Efter år 2016 syns ingen minskande trend.

Kvävenedfallet i Stockholms län ligger under den kritiska belastningsgränsen för barrskog som är 5 kg kväve per hektar och år. Överskridande kan leda till att markvegetationen i skogarnas ekosystem påverkas. Det innebär också en ökad risk för läckage av nitrat till bäck-, sjö- och grundvatten.