Diagrammet visar årliga medelindex för 16 utvalda fågelarter knutna till skogsmiljön i Sverige. Arterna är utvalda då de bedöms ha relativt höga krav på sin livsmiljö i skogen. Data kommer från Svensk Fågeltaxerings standardrutter (se www.fageltaxering.lu.se).  Index baseras på antal sedda fågelindivider av utvalda arter. Arterna är följande: Tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, lavskrika, nötkråka, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, entita, stjärtmes, trädkrypare, domherre.

Arturvalet baseras på litteraturgenomgång där arter som visat sig ha kopplingar till sådant som död ved, lövinslag, äldre skog, trädslagsblandning och flerskiktning har valts ut. Tanken är att artgruppen ska vara en god indikator på biologisk mångfald kopplad till skogsmiljön i en vidare bemärkelse än bara för just de här arterna.

Standardrutterna är rent praktiskt linjetaxeringar där alla sedda och hörda fåglar räknas en gång per år längs en 8 km lång, kvadratisk rutt (kvadrat med 2 km sida), där start- och slutpunkt är densamma. Rutterna är systematiskt utlagda baserat på Rikets Nät (RT-90) med 25 km lucka mellan rutter i både öst-västlig och nord-sydlig riktning över hela landet. Totalt finns 716 standardrutter jämnt fördelade över landet, varav ca 350–500 inventeras årligen. Huvuddelen av rutterna har fram till idag inventeras mot någon form av ersättning, men ett mindre antal inventeras helt ideellt. Den framtida finansieringen av inventeringsinsatserna är alltmer osäker. Artindex beräknas genom TRIM-metoden (TRends & Indices for Monitoring data). TRIM är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på maximum-likelihood-metoden med antagande att grunddata (fågelantalen) är Poisson-fördelade (för mer detaljer se www.fageltaxering.lu.se). Indexen som presenteras i figuren är genomsnittliga index för de ingående arterna beräknade enligt en metod som bygger på Monte Carlo-simuleringar (Soldaat m.fl. 2017, Ecological Indicators 81: 340–347). Förutom de årliga indexen, beräknas även en icke-linjär trend med 95% konfidensintervall. Trenden testas också statistiskt. Index för startåret sätts = 100 och varje års index kan sedan läsas som den procentuella förändringen, uppåt eller nedåt, jämfört med startåret. Standardrutterna infördes såsom ett av de nationella miljöövervakningsverktygen år 1996, men det tog ett antal år innan det årliga antalet inventerade rutter nådde en nivå som gör denna typ av analys vettig. Vi presenterar därför här data från 2002 och framåt, då vi bedömer det som att data från och med detta år har en acceptabel kvalitetsnivå.

För mer information se: www.fageltaxering.lu.se 

Svensk Fågeltaxering (Biologiska institutionen, Lunds universitet) är ett nationellt miljöövervakningsprogram som pågått sedan 1975 med målet att övervaka förändringar i de svenska fågelbeståndens storlek. Räkningar utförs till stor del av frivilliga inventerare runt om i landet på samma sätt varje år. Svensk Fågeltaxering omfattar idag åtta olika delprogram där punkt- och standardrutterna sommartid, vinterpunktrutterna samt sjöfågelräkningarna under midvintern är de som pågått under allra längst tid. Den främsta styrkan med dessa delprogram är de långa tidsserierna vilka möjliggör analyser av långsiktiga trender för ett stort antal fågelarter. Programmet finansieras av Naturvårdsverket och landets Länsstyrelser och ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen.

För att åtgärda några svagheter med de ursprungliga delprogrammen infördes 1996 ett nät av fasta standardrutter med likformig spridning i landet. Tidigare valdes inventeringsrutter ut subjektivt av inventerarna, med följden att olika miljöer inte ingick i sina rätta proportioner och att norra Sverige var underrepresenterat. Standardrutterna innebär att vi under de senaste drygt 25 åren fått ett representativt årligt stickprov av fågelfaunan och att fler arter kan ingå i övervakningen. De äldre punktruttsprogrammen är viktiga för att hålla igång de långa tidsserierna men fokus ligger idag på standardrutterna. Det är också standardrutterna som är lämpligast för uppföljning av biologisk mångfald i de miljöer som återfinns på land.

Bakgrund

Sverige har haft ett aktivt skogsbruk under lång tid. Under de senaste drygt femtio åren, men regionalt även sedan längre tid tillbaka, har skogsbruket varit intensivt. Detta har inneburit stora förändringar av förutsättningarna för den biologiska mångfalden. De en gång naturliga skogarna har till stor del omvandlats till rationella produktionsenheter. Rent praktiskt har de komponenter som är själva grunden för en hög biologisk mångfald rationaliserats bort. Flerskiktade, olikåldriga skogar med relativt stort lövinslag och stora mängder död ved har ersatts av likåldriga, välgallrade monokulturer av främst gran och tall. Våtmarker har dikats ut för att öka produktionen. Tidigare högre frekvenser av naturliga skogsbränder har näst intill utraderats. Studier visar att mängden död ved i Nordeuropas skogar har reducerats med upp till 95 procent och att andelen lövträd i barrdominerade områden har minskat med upp mot 90 procent jämfört med naturliga skogar. Ytan med gammal skog har även den minskat kraftigt. Just dessa komponenter har visats vara de som till stor del bestämmer den biologiska mångfalden i våra skogar.

Konsekvensen av dessa förändringar har givetvis blivit att den biologiska mångfalden har utarmats. Detta gäller i princip alla organismgrupper och totalt sett är numera över 2000 av den svenska skogens arter rödlistade, dvs. de bedöms vara sårbara, nära hotade, hotade eller rentav försvunna.

Omvandlingen av skogen har även drabbat fågelfaunan och troligen har många förändringar skett långt innan fågelbestånden började följas närmare. För talrikare skogsfåglar har utvecklingen analyserats baserat på Svensk Fågeltaxerings punktrutter (enkelt utryckt föregångaren till standardrutterna) från 1975 och framåt. 26 utvalda arter, valet gjort på Europanivå i samband med framtagandet av en sameuropeisk skogsfågelindikator, har totalt sett i genomsnitt minskat med drygt 42% fram till år 2025. I gruppen ingår tio av arterna som återfinns i den mer specialiserade indikatorn för Levande skogar som presenteras här. För vissa enskilda arter är minskningarna ännu kraftigare. Notabelt är att de allra mest specialiserade arterna vilka man kan anta, eller faktiskt i en del fall säkert vet, har minskat än mer inte ingår i analysen eftersom de är för fåtaliga för att fångas upp av punktrutterna.

I detta sammanhang måste också nämnas att ovan redovisade siffror främst kommer från Götaland och Svealand och i hög utsträckning från områden i närheten av befolkningscentra. Norrland täcks generellt dåligt med de fria punktrutterna och det var inte förrän med införandet av standardrutterna i slutet av 1990-talet som en god och representativ täckning av hela Sverige uppnåddes. Under de senaste drygt 25 åren har vi därmed ett mycket bättre underlag för att följa utvecklingen hos skogens fåglar i hela Sverige. Under perioden 1998–2025, och baserat på data från standardrutterna, har samma 26 arter istället i genomsnitt ökat med drygt 35%. Detta ser vi som ett tecken på att utvecklingen som beskrivs ovan kan vändas. Under 1990-talet fick ökad naturvårdshänsyn större genomslag i skogsbruket och för arter som kan kallas för skogsgeneralister förefaller den negativa utvecklingen ha hejdats, eller t o m vänts till en positiv sådan, åtminstone för stunden.

För några år sedan tittade vi närmare på just fåglarnas populationsutveckling i förhållande till utvecklingen av olika variabler av betydelse för biologisk mångfald i skogen. Analysen gav både ytterligare stöd för tankarna ovan, samtidigt som vi såg en del oroande tendenser under de avslutande åren som täcktes av analysen när det gäller utvecklingen både av betydelsefulla skogsstrukturer och av fåglar i skogen. Detta pekar på vikten av att återuppta och förstärka utvecklingen från 1990-talet med än mer ökad naturhänsyn i skogsbruket i avsikt att öka mängden död ved, lövrik skog och äldre skog. Om just mängden död ved, lövrik skog och äldre skog kan ökas ytterligare finns möjligheten till en minskad förlust, och rent av en förbättring, av den biologiska mångfalden i våra skogar. Efter ovan nämnda analys har också en del av detta skett, särskilt då i södra Sverige. Samtidigt ska man också komma ihåg att de ökningar av exempelvis mängden död ved och grova träd som nu sker gör så från mycket låga nivåer som inte på något sätt är i närheten av naturliga förhållanden. Och samtidigt som det finns vissa positiva tecken i den redan brukade skogen fortsätter förlusten av skogar med lång kontinuitet av trädtäckning.

Sentida analyser har också visat att en stor del av det brukade skogslandskapet är i behov av restaurering för att vi ska kunna nå de uppsatta målen om både produktion och en bevarad och förstärkt biologisk mångfald i skogslandskapet. Samtidigt är det av största betydelse att de sista kvarvarande områdena med av människan någorlunda ostörda skogar bevaras för framtiden.

I nuläget står vi fortsatt långt från att uppnå god miljöstatus för den svenska skogen.

Fåglarna som indikator för biologisk mångfald

Fåglar står högt upp i näringskedjorna och kan därför antas spegla miljöns allmäntillstånd väl. De är förhållandevis lätt- och välstuderade vilket innebär att många av de ekologiska samband som finns mellan fåglar och deras omvärld är mer kända än vad som är fallet för andra organismer. Fåglar är också välkända för allmänheten vilket innebär att de är en organismgrupp som många kan relatera till, något som är viktigt inte minst i kommunikation med brukare och beslutsfattare. Symbolvärdet av fåglar när det gäller höga naturvärden är också stort. Historiskt har förändringar i beståndsstorlek och/eller häckningsframgång hos fåglar flera gånger utgjort den första varningssignalen på att något inte stått rätt till i miljön, exempelvis i samband med problemen med kvicksilverbetat utsäde och med DDT/PCB i mitten på 1900-talet. Sammantaget innebär detta att det finns goda grunder till att använda fåglar som indikatorer på miljöns och på den biologiska mångfaldens allmäntillstånd.

Det finns ett antal studier som undersökt kopplingen mellan biologisk mångfald i stort och skogsfåglar. Dessa visar generellt på goda samband mellan här utvalda arter, främst hackspettar och mesar, och artrikedom hos fåglar i sig. Områden med rik förekomst av hackspettar och mesar är i allmänhet rika även på andra fåglar. På samma sätt har man funnit samband mellan just dessa fågelgrupper och rikedom av andra organismer, exempelvis med lavar och skalbaggar. Dessutom har studier visat att det bland de här utvalda fågelarterna finns arter som är starkt knutna till de element som generellt har koppling till rik biologisk mångfald i skog (död ved, lövrik skog och äldre skog). Fåglarnas egna miljökrav och behov är förhållandevis väl kända och dessa sammanfaller med dem som kan kopplas till rika förekomster av både växter och insekter. Precis som för övriga organismer så missgynnas fåglarna av monokulturodlingar av barrträd med liten variation i åldersstruktur och vertikal skiktning, brist på död ved, liten lövträdsinblandning, dikning av skogsmark, avsaknad av brand mm. Livskraftiga bestånd av skogsfåglar kan sägas vara goda tecken på allmänt fungerande skogsekosystem.

Samtidigt ska indikatorvärdet hos fåglarna inte heller överdrivas. Sentida analyser av kopplingar mellan fågelförekomst och skogliga värdetrakter visar på att det sammantaget är relativt få fågelarter som har starka kopplingar till just värdetrakter och därmed till de skogliga värdekärnor vars högre täthet är anledningen till utpekandet av värdetrakterna. Högst sannolikt finns många anledningar till att sambanden i detta fall inte funnits vara lika starka som många kanske utgått från tidigare. En viktig anledning är rimligen att värdetrakterna många gånger, inte minst i de boreala delarna av landet, domineras av äldre barrskog. En miljö med höga naturvärden, men inte nödvändigtvis med så många fågelarter och inte heller så höga fågeltätheter. Baserat på dessa sentida studier kan man därmed fundera på om den här presenterade fågelindikatorn bör arbetas om på något sätt. Bör arturvalet förändras? Ska själva indikatorn beräknas på något annat sätt än det sätt som används idag? Ska det, med tanke på fågelfaunans olika artsammansättning i olika delar av landet och i olika typer av skogar, vara skilda arturval för delar av landet och i olika skogsmiljöer? Det finns en hel del att fundera på och det är högst rimligt att det kommer att ske förändringar i användandet av fåglar som indikatorer för biologisk mångfald i skogsmiljö framöver.

Indikatorn Häckande fåglar i skogen baseras på populationsutvecklingen hos sexton utvalda skogsarter. Data kommer från Svensk Fågeltaxerings standardrutter, 716 rutter systematiskt spridda över landet, vilket innebär att skogen täcks i samma proportion som skogsmiljön utgör på nationell nivå. Andelen skogsmark uppgår till ca 2/3 av landets yta vilket innebär att motsvarande totalt ca 480 hela standardrutter (närmare 4 000 km linjetaxering) bör utgöras av skogsmark. Uppdatering av indikatorn sker årligen genom att Svensk Fågeltaxerings standardrutter är ett av instrumenten i den nationella miljöövervakningen.

Artpresentationer

Indikatorn byggs upp av totalt sexton olika arters populationsutveckling. Att detaljerat presentera varje arts biologi och ekologi låter sig därför inte göras här. En kortfattad presentation av arterna görs dock i det följande. Två av de ingående arterna är hönsfåglar (järpe, tjäder), tre är hackspettar (gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett), en är en duva (skogsduva) och övriga är småfåglar. Alla arter utom en (skogsduva) är stannfåglar vilket gör dem extra lämpliga som indikatorarter då de tillbringar hela sina i liv inom den miljö som indikatorn är tänkt att spegla. I de fall där arterna är upptagna i den Svenska Rödlistan 2020 anges den hotkategori som arten är placerad i nedan efter artnamnet. På samma vis anges även i förekommande fall om arten är upptagen i Bilaga 1 i EU:s Fågeldirektiv (2009/147/EG), vilket innebär att arten omfattas av Natura2000-nätverket. Vi anger här också vilken form av koppling som kunnat hittas i sentida analyser mellan fågelförekomst och skogliga värdetrakter i Sverige.

Järpe (Tetrastes bonasia), Nära hotad (NT), Bilaga 1-art (EU)

Stannfågel som förekommer i hela Sverige förutom i sydvästra landsändans slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. De högsta tätheterna av järpe sammanfaller med de delar av Norrlands skogsland där granen är det dominerande trädslaget. Ungefär 85 % av Sveriges järpar finns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Kan hålla tillgodo med täta ungskogsplanteringar om lövandelen inom reviret är minst 10 %, men föredrar flerskiktade äldre granskogar med rikt lövinslag. Ofta finns en koppling till fuktigare delar av skogen såsom alkärr, bäckar och strandskog. Föredrar sammanhängande skogsområden på minst 25 ha. Förefaller ha begränsad spridningsförmåga om skogsområdena blir alltför isolerade från varandra. Boet på marken, ofta i anslutning till en trädstam. Födan är huvudsakligen vegetabilisk även om kycklingarna äter insekter. Vintertid äter järpen i princip endast björk- och alknoppar, därav betydelsen av lövinslag inom reviret. Det svenska beståndet beräknas till 70 000–121 000 par. Antalet järpar i Sverige har varierat under 2000-talet och det finns en statistiskt säker minskning för perioden 2002–2025. Bakom detta finns ett mönster av stora svängningar i antalen, där den senaste toppen inföll 2019 efter en formidabel häckningsframgång torr- och varmsommaren 2018. Det finns också intressanta geografiska skillnader när det gäller järpens populationsutveckling. Till att börja med har den ovan nämnda säkra minskningen endast skett nedanför de fjällnära skogarna. Ovanför Skogsstyrelsens gräns för fjällnära skog har ingen säker förändring skett av antalet järpar under samma tid. Delar vi upp Sverige längs den 60:e breddgraden, dvs. ungefär vid den biologiska Norrlandsgränsen längs en linje mellan strax norr om Uppsala i öster och Värmland i väster finner vi att järpen minskat kraftigt i de delarna av landet som ligger söder därom. Minskningen i Götaland och södra delarna av Svealand är så stor som drygt 80% 2002–2025. Norr därom är minskningen mer beskedlig, totalt knappt 25% under samma period. Mer omfattande data saknas från ett längre tidsperspektiv, men Svensk Fågeltaxerings punktrutter sommar och vinter visar inte på några säkerställda förändringar sedan 1975 (vinter) eller 1984 (sommar), även om mönstren i båda fallen är negativa. Detta ger visst stöd för den utbredda uppfattningen att arten i ett långtidsperspektiv har minskat ganska rejält i antal som ett resultat av det moderna skogsbrukets intåg under 1900-talets mitt. Detta stöds även av jaktstatistik som sträcker sig från 1940-talet och framåt, även om variationen mellan olika perioder i antal skjutna järpar är stor. Sammanhängande avskjutningsdata från början av 1980-talet och framåt visar på en minskning på mer än 80% under den perioden. Ytterligare stöd för att järpen skulle ha minskat rejält i antal sedan mitten av 1900-talet kommer från Finland, där beståndet bedöms ha halverats sedan 1950-talet. I våra sentida analyser har järpen inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Tjäder (Tetrao urogallus), Bilaga 1-art (EU)

Stannfågel med likartad utbredning som järpen. Saknas sålunda i sydvästra Sydsveriges slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. Högsta tätheterna av tjäder finns i Norrlands inland. Närmare 90% av Sveriges tjädrar återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. En utpräglad skogsfågel, som främst förekommer i barrskog med rik förekomst av bärris. På vintern och under tidig vår är områden med äldre tallar viktiga då tjädern under denna period så gott som uteslutande äter tallbarr. Främst hönor och kycklingar har under senare delen av vår och sommar ett betydligt bredare val av livsmiljö, då insekter utgör en viktig födoingrediens, främst för kycklingarna. Förekomsten av våtmarker, med sin rika insektsförekomst, är därför en viktig komponent för tjädern. Tupparna samlas till arenaspel på traditionella platser under våren, dessa ligger oftast i mogen, eller i alla fall uppvuxen, talldominerad skog. Honorna besöker lekarna under en begränsad period på våren men lägger sedan bona utan koppling till leken. Boet på marken, ofta invid en trädstam eller under en buske. Populationen i Sverige uppskattas till 289 000–532 000 ”par”. Under 2000-talet finns ingen statistiskt säker förändring av antalet tjädrar i Sverige. Markanta toppar inträffade kring 2008 och 2019. Däremellan har antalen varit lägre. Norr om 60 grader nord så finns en svag ökning av antalet tjädrar 2002–2025. Söder om denna avgränsning finns ingen säker förändring men ett svagt negativt mönster under samma tid. För tjäderns del finns ingen markant skillnad i populationsutveckling under 2000-talet mellan fjällnära och ej fjällnära skog. Precis som för järpen så saknas mer omfattande data för långtidstrenden för tjäder i Sverige. De fria punktrutterna ger olika bilder av utvecklingen sedan 1975 (vinter) och sedan 1984 (sommar). Vinterpunktrutterna visar på en ökning som hänger ihop med klart högre antal från 2018 och framåt. Sommarpunktrutterna visar på ett negativt mönster men utan statistisk säkerhet. Dataunderlagen från punktrutterna är dock små och resultaten ska tolkas försiktigt. Den allmänna långtidsbilden bekräftas till viss del av jaktstatistiken som visar på stora variationer mellan olika perioder men på en klar minskning sedan mitten av 1980-talet. Av allt att döma var antalet tjädrar i mitten av 1980-talet betydligt fler än både före och efter denna period. Detta pga. av att antalet rävar under den tiden var väldigt lågt som ett resultat av utbredd rävskabb. Den allmänt rådande uppfattningen är att det skett en storskalig minskning av antalet tjädrar sett i ett ännu längre perspektiv. Stöd för denna bild kommer återigen från Finland där en kraftig minskning noterades främst från 1950-talet och fram till 1970-talet, varefter beståndet även där har varit relativt stabilt. I våra sentida analyser har tjädern inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Skogsduva (Columba oenas)

Den enda flyttfågeln bland de utvalda arterna för indikatorn i fråga. Övervintrar i Sydvästeuropa. Förekommer främst i Götaland och Svealand, med mindre antal i relativt kustnära delar av Norrland. Inom södra Sverige är tätheterna högst i söder och öster. Förekommer främst i lövskog eller småskaligt brukningslandskap med stor andel gamla lövträd, men även i blandskog. Hålhäckare som förutom i naturliga trädhål även kan häcka i holkar, klippskrevor och ruiner. Närhet mellan lämpliga boplatser (äldre lövträd) och födosöksområden (jordbruksmark) är viktigt för skogsduvan. Kan producera två-tre kullar per år. Födan vegetabilisk med stor andel frön, bär och ollon. Den svenska populationen beräknas idag till 10 500–19 500 par. Skogsduvan anses ha minskat kraftigt redan under 1940- och 1950-talen. På 1970- och början 1980-talen höll sig beståndet relativt stabilt men minskade sedan kraftigt igen varvid endast en tredjedel av 1975 års bestånd återstod i mitten av 1990-talet. Under perioden 2002–2025 har antalet skogsduvor i Sverige ökat med ca 30%. I våra sentida analyser har skogsduvan inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Gröngöling (Picus viridis)

Stannfågel med huvudsaklig utbredning i Götaland och Svealand. Högst tätheter finns i de östra delarna, men arten saknas på Gotland. Mindre antal finns även i sydöstra delarna av Norrland. Gröngöling är starkt knuten till lövdominerade områden, främst i småbrutet landskap med omväxlande dungar och jordbruksmark. Bohålet hackas ut i, oftast murket, lövträd. Insektsätare och framför allt en specialist på myror. 11 000–25 800 par häckar i Sverige. Gröngölingens långtidutveckling i landet är något oklar. Detta då sommarpunktrutterna visar att den minskade kraftigt i antal under perioden från 1975 till början av 1990-talet. Samtidigt som vinterpunktrutterna under samma tid visade på ett oförändrat bestånd. Sedan standardrutterna startade på 1990-talet har populationen varit relativt stabil även om utvecklingen har sett lite olika ut under kortare perioder under den tiden. Under 2000-talet finns ingen säker förändring av antalet gröngölingar i Sverige i stort, men en statistiskt säker ökning av antalen norr om 60 grader nord. I våra sentida analyser har gröngölingen inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Mindre hackspett (Dendrocopos minor), Nära hotad (NT)

Huvudsakligen stannfågel som finns spridd över hela landet förutom på kalfjället. Starkt knuten till lövdominerad skog, med stort inslag av äldre löv och död ved. Ofta är arten knuten till ädellöv eller strandskogar. Förekommer även i blandskog om inslaget av äldre lövträd är stort. Studier visar att mindre hackspetten behöver ca 40 ha äldre lövskog inom ett område på upp till 200 ha, dvs. ca 20 procent äldre lövskog på landskapsnivå, för att häcka framgångsrikt. Födan består av olika insekter. Boet hackas ut i murkna lövträd, oftast al eller björk. Populationen beräknades år 2018 till 3400–6800 par. Svensk Fågeltaxerings siffror visar på ett relativt stabilt bestånd sedan 1975, även om det förekommit kortare perioder med både ökningar och minskningar under denna tid. Vinterpunktrutternas period fem som genomförs i mars månad då hackspettarna ropar och trummar visar på ökande antal sedan 1975 om än med markanta variationer mellan olika år. Standardrutterna talar om en ökning under 2000-talets inledning följt av en minskning därefter. Det finns dock inga statistiskt säkra förändringar av antalen under 2000-talet, men till stor del beror detta också på att dataunderlaget för den mindre hackspetten är litet. I våra sentida analyser har den mindre hackspetten framstått som en av de arter som har en stark koppling till skogliga värdetrakter.

Tretåig hackspett (Picoides tridactylus), Nära hotad (NT), Bilaga 1-art (EU)

Huvudsakligen stannfågel med större delen, > 90 %, av populationen norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i lägre tätheter och starkt minskande antal även inom barrskogsbältet i Svealand och än mera tillfälligt i norra delarna av Götaland. Förekommer främst i produktiva naturgranskogar med stort inslag av björk, al, gamla träd och död ved. En brandgynnad art som gärna slår sig ner i nyligen avbrända områden och även i s.k. lövbrännor, lövrika skogar som fått utvecklas fritt efter skogsbrand. Insektsätare med barkborrar som specialitet. Boet hackas ut i gran, tall, björk eller asp. 5900–11 100 par beräknas häcka i Sverige. Under 2000-talet har antalet tretåiga hackspettar i Sverige varierat utan någon övergripande säkerställd förändring. Bakom denna bild döljer sig en stor skillnad mellan den fjällnära skogen och de delar av landet som ligger nedanför Skogsstyrelsens gräns för fjällnära skog. Standardrutterna visar på en halvering av beståndet nedanför den fjällnära skogen under perioden 2002–2025. Det finns inga tecken på att sentida stora utbrott av granbarkborrar på något sätt skulle ha gynnat den tretåiga hackspetten. Samtidigt visar standardrutterna på en ökning med nästan 70% i den fjällnära skogen under samma period. Båda dessa förändringar är statistiskt säkerställda. Det har gått riktigt bra för den tretåiga hackspetten i den fjällnära skogen under 2000-talet, samtidigt som det gått riktigt dåligt för den i resterande delar av det svenska skogslandskapet. Sett i ett längre perspektiv är den generella bedömningen att arten har minskat kraftigt i antal sedan mitten av 1900-talet. Detta främst beroende på skogsbrukets omformning av skogslandskapet. Skillnaden i sentida utveckling mellan fjällnära och icke-fjällnära skog ger stöd för denna tolkning. I våra sentida analyser har den tretåiga hackspetten framstått som en av de arter som har den allra starkaste kopplingen till skogliga värdetrakter.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus)

Stannfågel med utbredning främst i södra Sverige men förekommer även i sydöstra Norrland och vidare norrut längs kusten. Tätheterna dock högst i Götaland och Svealand och närmare 90 % av den svenska populationen bedöms finnas söder om den biologiska norrlandsgränsen. Knuten till löv- och blandskog, med förkärlek till strandskogar av björk och al. Det avancerade boet, helt täckt med ingång från sidan, placeras oftast i björk, men ibland även i andra träd eller större buskar. Insektsätare. 23 600 – 53 900 par bedöms häcka i Sverige. Långsiktigt visar siffrorna från Svensk Fågeltaxering på en stabil population med stora variationer mellan åren. Standardrutterna visar på mycket varierande antal, men i nuläget på en säkerställd ökning både sedan 1998 och sedan 2002. Detta i mångt och mycket beroende på mycket höga inräknade antal under 2025. I våra sentida analyser har stjärtmesen framstått som en av de arter som har en relativt stark koppling till skogliga värdetrakter.

Entita (Poecile palustris), Nära hotad (NT)

Utpräglad stannfågel med huvudsaklig utbredning (> 95 % av Sveriges entitor) söder om den biologiska norrlandsgränsen. Saknas på Gotland. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen finns i sydöstra Götaland. Entitan är en löv- och blandskogsfågel som föredrar bok, ek- och hasseldominerade områden, men som även trivs i strandskog och alkärr. Mestadels fröätare, men under häckningssäsongen är insekter stapelfödan. Hålhäckare som är beroende av miljöer som erbjuder naturliga hål. 55 300–125 000 par beräknas häcka i Sverige. Entitan har minskat kraftigt sedan Svensk Fågeltaxering startades, siffrorna antyder att dagens beståndsstorlek blott är 15–30% av den som fanns 1975. Under slutet av 1990-talet och inledning av 2000-talet höll sig beståndet ganska stabilt på en ny lägre nivå, men under de senaste 20 åren har minskningen tagit ny fart. Därmed finns en säkerställd minskning av antalet entitor i Sverige under perioden 2002–2025. Genom det negativa korttidsmönstret är entitan rödlistad såsom Nära hotad sedan 2020. I våra sentida analyser har entitan framstått som en av de arter som har en relativt stark koppling till skogliga värdetrakter.

Talltita (Poecile montanus), Nära hotad (NT)

Huvudsakligen stannfågel med förekomst över hela landet förutom på Gotland och på kalfjället. Tyngdpunkten i utbredningen finns i Norrlands inland, och mer än 75 % av Sveriges talltitor återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i många typer av skog, men förknippas oftast med barr- och blandskog. Inblandning av löv är dock en viktig ingrediens och därför förekommer talltitan ofta i sumpskogsartade miljöer eller i anslutning till kärr och mossar, ofta kopplat till kantzoner. Troligen hänger detta samman med att talltitan hackar ut sitt eget bohål i murkna högstubbar, och då oftast lövstubbar. Talltitan behöver också större sammanhängande skogsområden då den har ovanligt stora revir för att vara en så liten fågel. Flerskiktning är också viktigt för talltitan. Den äter ryggradslösa djur och frön. Den svenska populationen beräknas till 332 000 – 776 000 par. Långtidstrenden är mycket negativ och siffrorna från Svensk Fågeltaxering visar på att blott 10–20% av beståndet som fanns 1975 återstår idag. Standardrutterna visar på en fortsatt minskning under 2000-talet. Talltitan är ännu en art med en skillnad i populationsutveckling mellan den fjällnära skogen och resterande delar av skogslandskapet. I den fjällnära skogen finns inga tecken på minskning under 2000-talet, medan arten fortsatt att minska nedanför de fjällnära skogarna. Precis som systerarten entita är talltitan numera rödlistad i kategorin Nära hotad. Intressant, och i nuläget svårförklarligt, hade talltitan ett exceptionellt bra år 2025 enligt standardruttsresultaten. Som allra tydligast syns detta i de nordligare delarna av landet, inkl. den fjällnära skogen, men arten hade ett gott år i hela landet. Möjligen kan detta vara kopplat till ovanligt god överlevnad vintern 2024-2025, kanske också till en tidig häckningssäsong 2025 med god häckningsframgång? Kommande år får avslöja om det är något förändrats i stort för talltitornas del eller om 2025 av ren slump bara råkade vara ett udda och mycket bra år för arten. I våra sentida analyser har talltitan inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter. Vi tror att detta beror på artens koppling till kantzoner som gör att den förekommer i stor omfattning även utanför skogliga värdetrakter.

Lappmes (Poecile cinctus), Nära hotad (NT)

Stannfågel med utbredning i inre delarna av den boreala delen av landet. Förekommer från nordvästra Dalarna och norrut, enligt vissa källor med en lucka i en stor del av Jämtland. Den sydligare populationen hänger samman med ett norskt bestånd på ca 1 000 par. Tyngdpunkten i den svenska förekomsten ligger i Lapplandsdelen av Norrbottens län. Huvudsakligen knuten till områden med sammanhängande äldre barrskog med rikt lövinslag. Precis som talltitan har den stora revir och saknas därför i alltför små och isolerade skogsfragment. Häckar i naturliga hål och hackspetthål i träd och högstubbar, samt i holkar (till skillnad från talltitan). Födan består mest av ryggradslösa djur, men även frön ingår beroende på årstid. 16 300 – 32 000 par beräknas häcka i Sverige. Vi saknar data för den svenska långtidutvecklingen, men med största sannolikhet har arten minskat i antal under det senaste halvseklet. Sedan slutet av 1990-talet är lappmesen en av de arter som har minskat allra kraftigast i Sverige, även om några förhållandevis goda år har inträffat under senare tid som gör att antalen i det allra senaste inte ser ut att ha fortsatt att minska. Ännu en art med en tydlig skillnad mellan fjällnära och ej fjällnära delar av landet. Nedom den fjällnära gränsen har antalet lappmesar minskat med ca 60% 2002–2025. I den fjällnära skogen finns ingen säker förändring av antalet lappmesar under samma tid. I våra sentida analyser har lappmesen framstått som en av de arter som har den allra starkaste kopplingen till skogliga värdetrakter.

Tofsmes (Lophophanes cristatus)

Stannfågel i Götaland, Svealand och främst södra Norrland, mer sparsamt längre norrut även om arten är på spridning även i de nordligaste delarna av landet. Arten saknas på Öland och Gotland. Högst tätheter finns i östra Götaland, Svealands barrskogar och i södra Norrland. Tofsmesen är den mest barrskogsanknutna av skogsmesarna och häckar sällan i lövdominerade miljöer. Generellt verkar den föredra talldominerad skog eller åtminstone skog med inslag av tall. Som för flertalet av de andra skogsmesarna finns den dock gärna i anslutning till fuktigare partier, ofta flerskiktade, med lövinslag. Precis som för lappmes och talltita är förekomsten av död, murken ved viktig både för bobygge (eget hål hackas ut) och för födosök. Även tofsmesen äter mest ryggradslösa djur, men också frön. 285 000 – 649 000 par häckar i Sverige. Tofsmesen förefaller inte ha drabbats lika hårt av skogsbruket som övriga skogsmesar, populationen har enligt de fria punktrutterna exempelvis inte minskat lika kraftigt i antal som en- och talltita i de delar av landet som täcks av de delprogrammen sedan 1975. Båda punktruttsdelprogrammen visar dock på signifikanta minskningar som motsvarar en tillbakagång på 40–50% i långtidsperspektivet. Under 2000-talet har antalet tofsmesar i Sverige ökat rejält. En ökning som skett i hela landet men som varit allra kraftigast norr om den biologiska Norrlandsgränsen. I våra sentida analyser har tofsmesen inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Svartmes (Periparus ater)

Huvudsakligen stannfågel, flyttningsrörelser förekommer vissa år i varierande omfattning. Utbredningen täcker Götaland, Svealand samt södra och östra Norrland. Högst tätheter i inre Götaland och östra Svealand. Föredrar äldre gran- eller grandominerad skog, men kan även finnas i lägre tätheter i blandskog. Hålbyggare som förutom i trädhål även kan häcka i stubbar, klippskrevor och rotvältor. Födan består av granfrön, spindlar och insekter. 279 000 – 643 000 par häckar i Sverige. Antalen varierar stort mellan åren, bl. a beroende på vintrarnas stränghet. Punktrutterna, både sommar och vinter visar på minskningar sedan 1990-talet. Standardrutterna visar på en viss ökning på 2000-talet, en ökning som endast finns söder om 60 grader nord. Norr därom har antalen varit stabila under 2000-talet. I våra sentida analyser har svartmesen inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Trädkrypare (Certhia familiaris)

Stannfågel med mycket likartad utbredning som svartmesen, men trädkryparen är därtill på spridning norrut. Trädkryparen föredrar gammal skog, eller åtminstone skog med inslag av gamla träd. En relativt stark koppling till lövträd finns i södra delen av landet, medan arten är knuten till främst äldre granskog i norr. Kopplingen till äldre träd har sin grund i att dessa har betydligt mer utvecklade barkstrukturer vilket i sin tur erbjuder skydd för trädkryparens bytesdjur. Samtidigt är tillgången på boplatser (håligheter, skrevor mm) betydligt större på den senare typen av träd. 672 000 – 1 520 000 par trädkrypare finns i landet. Precis som för svartmesen ger punktrutter och standardrutter olika resultat. Punktrutterna, både sommar och vinter visar på minskning sedan 1975. Standardrutterna visar på ökning under 2000-talet, en ökning som har varit allra kraftigast i söder även om den skett över hela landet. Det finns tecken på att trädkryparen gynnats av sentida stora utbrott av granbarkborre och den omfattande grandöd som sker i spåren av dessa utbrott. Ökningen av antalet trädkrypare har dock pågått under längre tid och kan därmed inte enbart förklaras av den saken. I våra sentida analyser har trädkryparen framstått som en av de arter som har en relativt stark koppling till skogliga värdetrakter.

Lavskrika (Perisoreus infaustus)

Stannfågel som förekommer i de norra två tredjedelarna av landet, från norra Värmland och västra Dalarna norrut. Saknas i kustnära delar av Norrland samt i kalfjällsområdena. Förekommer i de flesta barrdominerade skogar, men föredrar slutna skogar som är äldre än 60 år med skiktad, rik underväxt av gran. Boet placeras intill stammen i gran eller tall och fodras med lavar. Rik lavförekomst är därför viktig för lavskrikan. Allätare, men bär, framför allt blåbär, spelar en stor roll i dieten. Gnagare utgör också en viktig del av födan under år när dessa är talrika. Lavskrikan är en av de svenska häckande fågelarterna som är visar starkast koppling till gnagarcyklerna enligt standardrutterna. En koppling som sannolikt består av att artens häckningsframgång är betydligt större under år med gott om gnagare. Det svenska beståndet beräknas till 37 000 – 71 000 par. Exakta siffror på lavskrikans populationsutveckling över längre tid saknas från Sverige, men samstämmiga uppgifter talar om en trolig minskning sedan mitten av 1900-talet. I Finland minskade arten kraftigt under mitten av 1900-talet, för att sedan åter öka under århundradets sista dekad. Standardrutterna visar nu på en minskande population i Sverige under 2000-talet, en minskning som är kraftigare i de södra delarna av den svenska utbredningen än i den nordligaste delen. Även om mönstret är svagt negativt i Norrbottens och Västerbottens län finns där ingen statistiskt säker förändring. Söder om dessa län finns en säkerställd minskning som motsvarar mer än en halvering av beståndet i artens sydliga utbredning under perioden 2002–2025. Lavskrikan har minskat i antal både i den fjällnära och utanför den fjällnära skogen under åren 2002–2025. Pga. den sentida minskningen kommer lavskrikan högst sannolikt att bli rödlistad inom kort. I våra sentida analyser har lavskrikan framstått som en av de arter som har den allra starkaste kopplingen till skogliga värdetrakter.

Nötkråka (Nucifraga caryocatactes), den tjocknäbbade (sydliga) nötkråkan är rödlistad som Nära hotad (NT)

Stannfågel som vissa år företar invasionsartade flyttningsrörelser. Företrädd av två underarter i landet, en tjocknäbbad som finns i spridd i Götaland och Svealand upp till södra Dalarna och som utgör huvuddelen (80–90%) av de i Sverige häckande nötkråkorna. Den smalnäbbade underarten är en invandrare från öster som från 1970-talet och framåt etablerat sig längs Norrlandskusten. Den tjocknäbbade underarten är hårt knuten till hassel och reviren finns där god förekomst av hassel förekommer inom upp till 5 km avstånd. Själva boet läggs oftast i granskog, eller t o m i granplanteringar. Kopplingen till hassel beror på att arten är extremt specialiserad på att insamla och hamstra hasselnötter under hösten. Dessa utgör sedan den enda födan under vintern och är även huvudföda för ungarna under våren. Annars förtärs en hel del animalisk föda under den varma årstiden och granfrön ingår även i dieten. De smalnäbbade nötkråkorna i Norrland livnär sig huvudsakligen på frön från planterade sibiriska cembratallar och finns främst i anslutning till städer och samhällen. 6 200 – 13 800 par häckar i Sverige. I långtidsperspektivet, sedan 1975, har arten minskat i antal i Sverige, något som helt kan tillskrivas den sydliga, tjocknäbbade underarten. Under 2000-talet har inga säkra förändringar av antalet nötkråkor skett, men under den senaste tioårsperioden tenderar antalet tjocknäbbade nötkråkor att åter minska. En möjlig anledning till detta skulle kunna vara svampangrepp som drabbat hasseln i delar av landet, vilket i förlängningen påverkar överlevnad och häckningsframgång hos nötkråkorna. Den tjocknäbbade nötkråkan är rödlistad i kategorin Nära hotad, medan den smalnäbbade formen bedöms som Livskraftig. I våra sentida analyser har nötkråkan inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Huvudsakligen stannfågel även om flyttningsrörelser förekommer under vissa år. Domherren finns spridd över hela Sverige, men de högsta tätheterna finns i Norrlands skogsland. Häckar främst i flerskiktad, gärna lite fuktig granskog eller grandominerad skog med rik förekomst av buskar och uppväxande träd. Förekommer dock även i lövskog, om än i lägre tätheter. Boet ofta i täta, gärna yngre granar vilket innebär att själva boplatsen kan finnas i planteringar. Födan till större delen vegetabilisk i form av frön, knoppar, skott och bär men ungarna matas även med insekter. 347 000 – 785 000 par domherre beräknas häcka i Sverige. Svensk Fågeltaxerings punktruttsdata visar på en minskning under de senaste 50 åren, som dock enligt sommarpunktrutterna förbytts i en ökning under 2000-talet. Standardrutterna visar på en klar och tydlig ökning under 2000-talet. En ökning som skett i hela landet. I våra sentida analyser har domherren inte framstått som särskilt starkt kopplad till skogliga värdetrakter.

För mer information se:

www.fageltaxering.lu.se 

Angelstam, P., Dönz-Breuss, M. & Roberge, J-M. (eds.). 2004. Targets and tools for the maintenance of forest biodiversity. Ecological Bulletins 51: 1–510.

Angelstam, P., Manton, M., Green, M., Jonsson, B.-G., Mikusinski, G., Svensson, J. & Sabatini, F. M. 2020. Sweden does not meet agreed national and international forest biodiversity targets: A call for adaptive landscape planning. - Landscape and Urban Planning 202:103838.

Bakx, T. R. M., Green, M., Akselsson, C., Lindström, Å., Opedal, Ø. H. & Smith, H. G. 2023. Areas of high conservation value support more specialist forest birds. – Ecosphere 14:ecs2.4559.

Green, M. 2019. Fåglar på standardrutter i och utanför skogliga värdetrakter. – Rapport, Biologiska institutionen, Lunds Universitet. 47 pp.

Ottosson, U., Wirdheim, A., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Liljebäck, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Ottvall, R., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2025. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. 2:a upplagan. Avium Förlag, BirdLife Sverige.

Ram, D., Axelsson, A-L., Green, M., Smith, H. G. & Lindström, Å. 2017. What drives current population trends in forest birds – forest quantity, quality or climate? A large-scale analysis from northern Europe. Forest Ecology and Management 385: 177–188

Roberge, J-M. & Angelstam, P. 2006. Indicator species among resident forest birds – A cross-regional evaluation in northern Europe. Biological Conservation

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.