Indikatorn visar hur stor areal våtmark (som inte är torvmark) som har anlagts eller restaurerats under året med statliga medel.

Dataunderlaget kommer från länsstyrelserna och Skogsstyrelsen. För uppgifter från och med 2024 levererar länsstyrelserna in data över anlagda eller restaurerade våtmarker till Naturvårdsverket via Länsstyrelsernas rapporteringsverktyg. Naturvårdsverket gör sedan en överlappsanalys med SLU:s torvkarta, fram till 2023 användes SGU:s jordartskarta. På det sättet analyseras hur mycket som ligger på torvmark respektive mineraljord. Alla arealer som hamnar på torvmark redovisas under indikatorn "Hydrologisk restaurering av torvmarker". Före 2022 gjorde länsstyrelserna själva bedömningen av vilka restaurerade våtmarker som ligger på torvmark respektive mineraljord när de har rapporterat till Naturvårdsverket. 

Finansieringen kommer främst från EU:s Landsbygdsprogram (LBP), den lokala naturvårdssatsningen (LONA), skötselmedel för skyddade områden och våtmarksåtgärder i lokala vattenvårdsprojekt (LOVA). Men även medel från EUs LIFE-fonder ingår, liksom för Särskilda åtgärdsprojekt (SÅP), åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP), fiskevårdsmedel samt Skogsstyrelsens bidrag NOKÅS.

Den areal som finansieras genom LBP är färdigställd våtmark, det vill säga projektet är besiktigat och slututbetalt. Det förekommer också att våtmarker anläggs med annan finansiering och sedan sköts med miljöersättning genom LBP. Dessa är inte redovisade.

Våtmarker behöver återskapas i odlingslandskapet med hänsyn till såväl näringsretention, biologisk mångfald som kulturmiljövärden. De behöver även återställas för att skapa livsmiljöer för våtmarksberoende arter. För att olika arter ska kunna överleva och sprida sig krävs att det finns tillräckligt med olika typer av våtmarker. Det kan åstadkommas genom strategisk styrning av våtmarkernas placering, i första hand till intensivt odlade, våtmarksfattiga bygder.

Våtmarkernas placering är också viktig för att bevara landskapets kulturmiljövärden. Landskapet har genomgått stora förändringar under historiens gång och även återskapande av våtmarker medför en påverkan på den befintliga kulturmiljön. Det är då viktigt att sådana förändringar görs varsamt och med en långsiktigt hållbar skötsel i åtanke. Utformning, placering och skötsel bör harmoniera med landskapsbilden och våtmarker får inte anläggas där de kan skada fornlämningar eller kulturhistoriska element.

Utöver statlig finansiering restaureras våtmarker även med medel från bland annat kommuner, Svensk våtmarksfond och Sportfiskarna.

Fördjupningstext för Jönköpings län

De åtgärder som genomförs uppvisar ofta goda resultat lokalt. Åtgärdstakten gällande hydrologisk restaurering har ökat tack vare den statliga våtmarkssatsningen, men det finns fortfarande hinder som försvårar anläggande eller restaurering av våtmarker inom LONA och LOVA. De flesta LONA-ansökningar som lämnats in hittills har syftat till att gynna den biologiska mångfalden, men eftersom mycket fokus inom LONA numera ligger på att minska växthusgasavgång har Länsstyrelsen försökt att även styra ansökningarna mot återvätningsprojekt. Under 2024 vändes den tidigare trenden och huvuddelen av LONA-ansökningarna hade klimatfokus. De områden som berörs av ansökningarna är dock i huvudsak kommunalägd mark. En stor utmaning är att även få mindre markägare att återväta dränerade torvmarker på sina fastigheter. Länsstyrelsen kommer framöver att arbeta mer uppsökande mot olika målgrupper, även exempelvis större skogsägare och företag som äger dränerad torvmark.