Indikatorn visar hur stor areal våtmark (som inte är torvmark) som har anlagts eller restaurerats under året med statliga medel.

Dataunderlaget kommer från länsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Fortifikationsverket samt Statens fastighetsverk. Naturvårdsverket gör sedan en överlappsanalys med SLU:s torvkarta, fram till 2023 användes SGU:s jordartskarta. På det sättet analyseras hur mycket som ligger på torvmark respektive mineraljord. Alla arealer som hamnar på torvmark redovisas under indikatorn "Hydrologisk restaurering av torvmarker". Före 2022 gjorde länsstyrelserna själva bedömningen av vilka restaurerade våtmarker som ligger på torvmark respektive mineraljord när de har rapporterat till Naturvårdsverket. 

Finansieringen kommer främst från EU:s Landsbygdsprogram (LBP), den lokala naturvårdssatsningen (LONA), skötselmedel för skyddade områden och våtmarksåtgärder i lokala vattenvårdsprojekt (LOVA). Men även medel från EUs LIFE-fonder ingår, liksom för Särskilda åtgärdsprojekt (SÅP), åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP), fiskevårdsmedel samt Skogsstyrelsens bidrag NOKÅS.

Den areal som finansieras genom LBP är färdigställd våtmark, det vill säga projektet är besiktigat och slututbetalt. Det förekommer också att våtmarker anläggs med annan finansiering och sedan sköts med miljöersättning genom LBP. Dessa är inte redovisade.

Våtmarker behöver återskapas i odlingslandskapet med hänsyn till såväl näringsretention, biologisk mångfald som kulturmiljövärden. De behöver även återställas för att skapa livsmiljöer för våtmarksberoende arter. För att olika arter ska kunna överleva och sprida sig krävs att det finns tillräckligt med olika typer av våtmarker. Det kan åstadkommas genom strategisk styrning av våtmarkernas placering, i första hand till intensivt odlade, våtmarksfattiga bygder.

Våtmarkernas placering är också viktig för att bevara landskapets kulturmiljövärden. Landskapet har genomgått stora förändringar under historiens gång och även återskapande av våtmarker medför en påverkan på den befintliga kulturmiljön. Det är då viktigt att sådana förändringar görs varsamt och med en långsiktigt hållbar skötsel i åtanke. Utformning, placering och skötsel bör harmoniera med landskapsbilden och våtmarker får inte anläggas där de kan skada fornlämningar eller kulturhistoriska element.

Utöver statlig finansiering restaureras våtmarker även med medel från bland annat kommuner, Svensk våtmarksfond och Sportfiskarna.

Fördjupningstext för Skåne län

Nu satsas det på våtmarker i Skåne

Det satsas mycket på våtmarker både nationellt och i Skåne. Det finns goda möjligheter till finansiering av anläggning eller restaurering av våtmarker. I Skåne är de stora finansieringskällorna i dagsläget lokala vattenvårdsprojekt (LOVA), våtmarkssatsningen inom lokala naturvårdsprojekt (LONA) och Investeringsstöd för vattenvårdsåtgärder (Strategiska Planen, SP).

I Skåne finns flera vattenråd och kommuner som är mycket engagerade i vattenvårdsarbete och där våtmarker är en del av de åtgärder som utförs. För intresserade markägare i dessa områden finns goda möjligheter till både hjälp med planering, anmälan eller söka tillstånd samt finansiering för olika typer av våtmarker. Genom Greppa näringen kan markägare få en kostnadsfri rådgivning för hur våtmarker kan utformas på deras mark. Samarbetet mellan rådgivare, vattenråd, kommuner och Länsstyrelsen är en viktig del av våtmarksarbetet i Skåne. Länsstyrelsen Skåne har också prioriterat åtgärdssamordnare i länet, vilka finansieras genom LOVA.

Våtmarkssatsningen finansieras genom 1:3 anslaget från Naturvårdsverket och är numera permanent. Stödet går bland annat genom LONA-våtmark och medel till våtmarker inom skyddade områden och åtgärdsprogrammen för hotade arter. Det är främst hotade groddjur och rikkärr som är målområdena för det sistnämnda. Fokus för LONA-våtmark var från början flödesutjämning och grundvattenbildning, men förordningen har breddats och våtmarker som kan minska växthusgasutsläpp, gynna biologisk mångfald, minska övergödningen eller skapa klimatanpassning kan också finansieras av stödet.

I Skåne har även flera stora LIFE-projekt genomförts under senare år. I det senaste Improve Aquatic LIFE  ingår restaurering av våtmarker som ett av fyra teman och omfattar i sin helhet åtgärder för omkring 50 Mkr i Skåne. LIFE-connects , som fortfarande pågår har huvudfokus på att återställa vattendrag med fria vandringsvägar och mer naturliga svämplan. Tidigare projekt, som Life to ad(d)mire, UC4Life och SemiaquaticLife  har alla finansierat anläggning eller restaurering av våtmarker. 

Färre anlagda våtmarker 2016-2019

Våtmarksarbete tar oftast lång tid från idé till färdig våtmark och det är många faktorer som påverkar om ett projekt blir av. Det behövs engagerade markägare, en laglig prövning av åtgärden och att finansiering kan tryggas. Utöver det behöver entreprenaden ske under lämpliga tidpunkter på året så att inte skador uppstår på miljön. Kontinuitet och förutsägbarhet i finansieringen är därför en förutsättning för ett effektivt våtmarksarbete.

I statistiken syns att arbetet med våtmarker följer stödperioderna av de olika bidragen. De flesta våtmarksprojekt löper över flera års tid och rapporteras inte samma år som åtgärden genomfördes. Stödperioden för landsbygdsprogrammet varade mellan 2007-2013 och våtmarksprojekten syns i statistiken till stor del under 2014 och 2015. Det efterföljande stödsystemet öppnade för nya ansökningar först 2016 vilket syns därmed tidigast under 2017. Många projekt kunde fångas upp av andra stöd, till exempel LOVA-projekt och Särskilda åtgärdsprojekt (SÅP). Omställningen mellan de olika typerna av finansiering gjorde att det tog tid innan anläggning av våtmarker åter tog fart.

2020 drogs stödet genom landsbygdsprogrammet plötsligt in och bara de våtmarker som skulle anläggas under året fick stöd vilket skadat förtroendet för finansiering av våtmarksprojekt. Det innebar en neddragning med en tredjedel av den tidigare budgeten för Skånes del. Medel för resterande projekt som påbörjats inom programmet återställdes under 2021, men förtroendet skadades.

Rådande världsläge med ökade kostnader för till exempel material och bränsle har bidragit till att många projekt har blivit dyrare. Pengarna räcker då till färre våtmarker.

Utmaningar för bättre vatten

De nationella stöden är inte alltid anpassade för vattenvårdsarbetet. Våtmarkssatsningen inom lokala naturvårdsprojekt (LONA) riktar sig till kommuner medan vattenvårdsarbetet enligt ramdirektivet för vatten ska ske i ett avrinningsområdesperspektiv. Vattenråden kan i dagsläget alltså inte söka stödet utan bara vara initiativtagare. 

Vissa av de vattenråd och kommuner som är aktiva inom våtmarksanläggning i Skåne har tidigare avtalat om att markägarna ska upplåta mark till våtmark under minst 30 år och betalat intrångsersättning för den tiden som en klumpsumma. Det har tidigare varit möjligt att kombinera denna ersättning med markintrångsersättning från Jordbruksverket där kravet tidigare var att våtmarken skulle bestå i 20 år. Om vattenråd eller kommuner idag betalar ut markintrångsersättning ses det som en dubbelfinansiering och markägaren kan därför inte få markintrångsersättning från Jordbruksverket trots att ersättningen inte motsvarar det faktiska värdet på marken. Detta har också bromsat upp anläggningstakten.

I vissa avrinningsområden i Skåne har våtmarker anlagts under snart 30 års tid. Det innebär att i dessa väldigt aktiva avrinningsområden börjar de enklare och kostnadseffektiva våtmarkslägena ta slut. Det får till följd att anläggningstakten sjunker.