Mängd vått- och torrt nedfall av svavel per hektar granskog i Norrbottens län

Välj län

Diagram

Nedfall av svavel

Årsmedelvärden för nedfall av svavel under åren 1990–1999 samt 2000–2017. Varje stapel är ett medelvärde från samtliga provytor i länet. OBS! Detta är två av varandra oberoende dataset 1990-1999 och 2000-2015. Man kan ej analysera dessa dataset som ett dataset. Källa: Svensk miljöövervakning, Luft- och nederbördskemiska nätet samt Krondroppsnätet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB.

Ladda ner diagramdata för Nedfall av svavel

Skriv ut diagram för Nedfall av svavel

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

Använda det i trycksaker
Använda det i presentationer
Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

https://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/bara-naturlig-forsurning/nedfall-av-svavel/norrbottens-lan/

Nedfall av svavel leder till försurning av mark och vatten. I områden med kraftig försurning dör känsliga djur och växter och produktionen av skog minskar. Även dricksvattnets kvalitet kan försämras till följd av ökat innehåll av metaller. Utsläppen av svaveldioxid kommer till största delen från förbränning av svavelhaltiga bränslen som kol och olja.

Svag minskning av nedfall

Svaveldioxid släpps ut till luft vid förbränning av fossila, svavelhaltiga bränslen (kol, olja) och från vissa industriprocesser. I atmosfären kan föroreningarna transporteras hundratals mil innan de når mark och vatten i form av sur nederbörd. I Norrbottens län är det tyngre industrier som utgör de största utsläppskällorna av svavel. Industrins omställning till fossilfri energianvändning medför att flera nya industrier planeras att etableras de kommande 10 åren. Svavelutsläppen inom Norrbottens län bedöms öka som följd av detta vilket i sin tur riskerar att öka svavelnedfallet.

Nedfallet av svavel över Norrbottens län uppgick till 0,70 kg S/ha under 2024. Nedfallet är generellt störst i Norrbottens östra delar och avtar mot fjällen. Svavelnedfallet är tydligt lägre de senaste 10 åren jämfört med 1990-talet. Åren 2015 – 2024 visar dock på en ökande trend från 0,47 kg S/ha till 0,70 kg S/ha, vilket motsvarar en ökning om 48 procent. Försurning orsakad av atmosfärisk deposition är i nuläget inte ett signifikant problem i Norrbottens län men det finns områden med sura sulfatjordar vilka kan ge lokala försurningsproblem som inte är relaterade till svavelnedfall.

Metod

Uppgifter på nedfallet av svavel baseras på mätstationer inom svensk miljöövervakning inom SveLoD (Svenska luft- och depositionsnätverket), Krondroppsnätet samt Integrerad miljöövervakning.

Frekvens: Månatliga mätningar

Startår: Varierande beroende på station

Diagrammen visar bulkdepositionen av svavel (utan havssaltsbidrag) från mätningar över öppet fält (kg S/ha) som årsmedelvärde. Bulkdepositionen består huvudsakligen av våtdeposition, men även av ett litet bidrag från torrdeposition till insamlingstrattarna. I diagrammen har Sverige delats in i tre olika områden: norra området, sydöstra området samt sydvästra området. Diagrammen ovan visas för tidsperioden 2001–2023. För varje tidsperiod inkluderas endast data från de mätstationer där det finns värden för alla år inom perioden (fem till sju stationer per område).

Fördjupning

Svavelnedfallet är störst i landets sydvästra delar eftersom nederbörden är hög samtidigt som avståndet till de stora utsläppskällorna på kontinenten är mindre. Svavelnedfallet (utan havssaltsbidrag) som kommer via nederbörd, så kallad våtdeposition, minskade med 54 procent i norra Sverige under perioden 1990–1999. Under samma period minskade nedfallet i sydöstra Sverige med 41 procent och i sydvästra Sverige med 26 procent.

För att få en uppskattning av det totala svavelnedfallet måste torrdepositionen adderas till våtdepositionen. Totaldepositionen i skog mäts som krondropp som ger ett samlat värde för våt- och torrdeposition, eftersom trädkronorna samlar på sig svavelhaltiga gaser och partiklar som sedan förs ner till marken med nederbörden. Ju större den filtrerande ytan är, desto mer deponeras via torrdeposition. Nedfallet är därför större i granskog än i tall- och lövskog, eftersom täckningsgraden är avsevärt större.

Havssalt innehåller sulfatsvavel, som dock inte är försurande eftersom det inte återföljs av vätejoner, och i kustnära regioner bidrar detta i viss utsträckning till det uppmätta svavelnedfallet. För att ange den andel av svavelnedfallet som är försurande redovisas endast det svavel som inte härrör från havssalt (SO4-S ex).